En idol var i stan

Jag var inte ensam om att få se en idol igår kväll. Vi var ganska många kvinnor, och någon enstaka man, som satt bänkade i auditoriet på Academill i Vasa i går. Varför gjorde vi det då? Jo, för att Underbara Clara var i stan! Vet ni vem underbara Clara är? Inte?

Hon heter Clara Lidström och är en mycket välkänd rikssvensk livsstilsbloggare. Hennes blogg heter UnderbaraClara och den finns numera på amelia.se. Hon bloggar om bullbak, småbarnsliv, odling, att göra egen korv och sånt där. Hon är jättesvensk och jättepräktig och hon har hur många läsare som helst. Hennes blogg har jag följt under många år. Inte slaviskt, men sporadiskt.

Hon föreläste, tillsammans med Annakarin Nyberg, om digitalt entreprenörskap. Annakarin är lärare och forskare på Umeå universitet och har bl.a. skrivit boken "digitalt entreprenörskap".

 

Det var en humoristisk duo som äntrade scenen. En stor dos humor och en stor dos självironi, men också ett stort allvar. Budskapet var tydligt! Kvinnor kan, så in i vassen!

 

Bloggande väcker en hel del känslor hos folk. Många positiva känslor, men uppenbarligen blir också en hel del provocerade av det.

 

För saken är den att denna underbara Clara tjänar en sjuhelsikes massa pengar på sitt bloggande. På sina bilder om bullabak och småbarn. Det väcker irritation tydligen. För att tjäna pengar måste man tydligen vara kostymklädd, jätteseriös, helst man och akademiskt utbildad. Nu är ju Clara allt annat än det och ändå är hon en framgångsrik karriärskvinna. Av kommentarerna på bloggen att döma så får hon ta en hel del skit för sin framgång. Jag har svårt att förstå det där, om man stör sig på någon kan man ju bara låta bli att läsa. Att folk bara orkar.

 

Nu är ju jag en riktigt färsking när det gäller bloggande, någon inkomst på mitt bloggande ligger väl inte runt hörnet så att säga. Och inte har jag väl lyckats uppröra någon så värst än heller, men inspirerad till att fortsätta skriva och utvecklas det blev jag sannerligen.

 

En riktig vitaminkick var de här två kvinnorna.

Tusen tack för det, Vasabladet!

 

Ha en prima kväll!

 

Lena

Vårt land behöver fler som Freddi superhurri Smulter!

 

När man öppnar vasabladet, slår på radion eller TV-nyheterna, möts man varje dag av samma sak. Det är döden, krig, flyktingströmmar, ekonomiska kriser, samarbetsförhandlingar på ännu ett stort företag eller annat elände. Och är det inte ekonomiska kriser så är det fästingar som vi ska vara rädda för eller  exotiska sjukdomar som minsann måste avhandlas i varje nyhetssändning, även om det gäller  sjukdomar som vi inte har här. Bara misstanken om att någon i Europa KAN ha drabbats av nämnda sjukdom ägnas spaltmetrar åt att skapa skräck. Det räcker inte heller med nyhetssändningarna, det genomsyrar i stort sett alla program. Katastrofnyheter som till slut gör människor avtrubbade och likgiltiga inför allt det hemska som sker. Och jag måste säga från djupet av mitt hjärta att jag är innerligt trött på det! Naturligtvis vet jag att alla dessa saker förekommer, vi har det kärvt i Finland och världen just nu och krigen och eländet kan man inte blunda för. MEN, varför skriver media aldrig någonting om det som är positivt? Vi matas med negativa nyheter under dygnets alla 24 timmar. Nyheter som bara spär på allt hat och all ilska som ligger och gror. Varför? Jag förstår inte!

 

Jag råkade lyssna på ett debattprogram i den ena finlandssvenska radiokanalen här om dagen. Där medverkade bland annat Claes Andesson (tidigare ordförande för vänsterförbundet) och han satte ord på mina funderingar som jag haft under en lång tid nu. Han menade att vår treklöver i regeringen saknar fundamental kunskap i hur människans psyke fungerar. Man måste ge människor framtidstro för att komma ur den här krisen! Det har jag tänkt hur länge som helst nu. Om det enda man hör är att nya företag är i kris och samarbetsförhandlar och att fler och fler går arbetslösa, inte sjutton kommer man på tanken att starta upp ett nytt företag då. Inte vågar eller vill någon investera i ett land som inte tror på sig själv! Det torde vara en gammal sanning att man får det resultat man förväntar sig, och nu verkar det som att vårt land förväntar sig att det ska skita sig, om ni ursäktar språket. Tänk efter vilka signaler vi sänder ut till utlandet just nu!

Vi har ett helt fantastiskt land som vi bor i, stort, vackert och rent. Det finns alla möjligheter att få landet på fötter. Men inte sjutton går det om det enda vi hör är att allt går omkull och våra folkvalda bistert står och håller med. Naturligtvis vet jag att det är mycket som går omkull om inget görs, men än en gång, inställningen till saker och ting måste förändras! Att dessutom politiker efter politiker avgår eller vill sluta tycker jag är en riktigt usel signal till folket! Vadå ge upp när det går sämre?

 

Idag tittade jag på dokumentären om Freddi "Superhurri" Smulter och jag blev så glad! Vårt land behöver flera som Freddi! Människor som inte ger sig, människor som ger järnet för det hen brinner för. Som vet att det krävs blod, svett och tårar men som fortsätter ändå. Människor som har ett mål och som arbetar hårt för att uppnå det. Och är det inte just så som vi brukar beskriva den finska sisun? Var är  den nu den finska sisun? Vi kan ju inte bara ge upp! Åter igen så säger jag det, varför skriver inte media om någonting positivt? Det måste finnas nyheter som kan ge oss tron tillbaka. Det måste finnas en balans i nyhetsflödet. Dokumentären om Fredrik Smulter är ju precis sådant som vi behöver!

 

Jag vet inte vad ni tycker om det här, men det här är mina funderingar en regnig söndag som den här.

Och den här envisa killen får symbolisera en som aldrig i livet ger upp!

 

Lena