I lördags var det en helig dag i vår familj. Det var det nog i väldigt många andra familjer också. Det var alltså 20:e augusti. De flesta vet att det är då sjöfågeljakten inleds, det vill säga andjakten. Men i vårt hus är det inte att sitta i vassen och passa på änder som gäller. Nej, nej, den 20:e augusti får man börja träna älghundar inför älgjakten i skogen igen. Lite skämtsamt brukar jag och E säga till varandra att "vi ses till jul!" Och det ligger nog lite sanning i det fast han ingalunda reser iväg någonstans. Att leva tillsammans med en jägare har sina sidor. Helt lätt är det inte.
Jag är född och uppvuxen i en jägarfamilj. I mitt barndomshem levdes det för jakt. Det mesta kretsade kring antingen jakt eller fiske. Det var alltså min pappa och bror som jagade och fiskade men hela familjen involverades på sätt eller annat. Jag själv har också jaktkort sedan snart 20 år tillbaka. Är medlem i två jaktföreningar också faktiskt. Men någon jägare det blir jag aldrig. Jag är inte någon "pytare". Min pappa brukade säga att antingen är man en "pytare" eller så är man det inte. Man liksom föds till jägare. Jag är böjd att hålla med om det. Det finns många som jagar som bara gör det ibland och som inte har det som sitt kall i livet, men de som har det i blodet, de kan inte annat än jaga. De är liksom en skild sort, de blir sjuka i själen om de inte får jaga, vara i skogen eller på sjön.
Jag råkar vara gift med en sådan man. Han brukar säga att det nog var tur att jag kommer från den familj som jag gör, annars hade det nog aldrig funkat. Att jag är van med det och att jag förstår hur det är.
Så jag förstår och accepterar att alla helger, åtminstone fram till jul, är vigda till älgjakt, rådjursjakt, jakt på vitsvanhjort, harjakt, rävjakt ja you name it. Hundprov som skall dömas eller deltas i. Jaktklubbarnas olika möten och talkon. Däremellan skall näten i sjön. Att även tidiga morgnar och sena kvällar tillbringas i skogen för att höra på hundens ståndskall på älgen. Jag har hunden som profil i telefonen och kan ringa till henne/honom och lyssna om hon /han skäller. Jag ser till att det finns mat på bordet när husse och hund våta och trötta sen kommer hem. Att jakten sedan på kvällen skall avhandlas per telefon i timmar är något jag har svårare att förstå.
Nu ska ingen tro att jag på något sätt hackar på jägaren min. Han ser till att det finns prima mat i frysen året om. Både kött, fisk, svamp och bär. Det om något är ekologiskt och närproducerat! Jag har dessutom den stora förmånen att ha en hel drös med hundar och det älskar jag ju! Han och hans jägarvänner sköter om djuren i skogen. De ordnar viltåkrar, utfodrar djur, ser till att det finns saltstenar. Räknar djuren, ser om det finns sjuka djur. De ser på plats hur det står till med de olika djurstammarna. Det är mer än man kan säga om våra miljövänner i huvudstaden som tror sig veta. Sanna naturvänner hittar man i jägarna. De som faktiskt tillbringar tid i skogen. Det är också jägarna som rycker ut vid alla tänkbara tider på dygnet när det inträffat någon älgkrock och en skadad älg sprungit till skogs.
Väldigt många ickejägare tror att jakt endast handlar om att döda, att lägga ner ett byte. Så är det i de flesta fall inte. Jakten är ju just det jag skrivit om här innan. Hela processen, att träna hundarna, vara ute och söka spåren, spänningen när det knakar i buskarna och man vet att nu är djuret nära, när hunden skäller ståndskall så det sjunger i skogen, gemenskapen jägare emellan, att vara ute i skogen i alla väder, naturupplevelsen. Själva bytet är inte alltid huvudsaken.
Håller ni med mej alla medsystrar, och varför inte medbröder för den delen?
