En stolthet som inte finner några gränser!

I dag för tio år sedan var jag en ganska omtumlad och trött men lycklig nybliven mamma. Jag hade just vänt ett blad i mitt livs bok och kunde nu titulera mig förälder. Mamma.

Ja idag fyller min förstfödda tio år! Linnéa vår lilla solstråle. Nej stoltheten man känner över sina barn finner inga gränser. Från att man för första gången håller sitt barn på bröstet förändras livet för alltid. Man kommer att vara trött och man kommer ibland att vara frustrerad men mest av allt kommer man att vara glad och tacksam över att man har fått den största av gåvor. Ett barn. 

 

Om jag får önska och hoppas så hoppas jag att du, när du växer upp, ska fortsätta att vara den glada, nyfikna, empatiska tjej du är. Att din entusiasm och glädje över livet skall finnas kvar. Att du, när du stöter på motgångar ska veta att det alltid går att komma till mej. Och jag hoppas att jag kan lära dig att lycka är en inställning till livet, inte något man uppnår.

Jag hoppas att du finner kärlek och trygghet och att du finner din plats i livet.

Jag hoppas att du skall skratta mycket, och sjunga mycket, för det älskar du.

Du är redan så klok, ibland klokare än jag själv. Du har en sådan medkänsla för allt levande och du har en sådan omtanke om de dina.

 

 

Må lyckans stjärnor alltid lysa över dig Linnéa!

 

/Mamma

Att ta sig själv på för stort allvar?

För ett tag sedan gjorde jag en Facebook sida till min blogg. Det var under en hel del vånda som jag gjorde det. Det känns som rubriken säger, som om jag tar mej själv på för stort allvar om jag gör det. Det är den där arma jantelagen som kommer krypande. Eller krypande förresten, den kommer in med buller och bång och deklarerar att här ska du minsann inte komma och tro att du är något! Nej, ingen har sagt det till mej men jag känner så ibland i alla fall.

Men nu har jag gjort det i alla fall och jag hoppas ni tycker det är ok.

 

Det är intressant med sociala medier tycker jag. Jag vet inte om ni håller med, men det är ju idag som att du inte existerar om du inte finns på facebook. Om du inte syns så finns du inte. Lite skrämmande men ändå tidens melodi. Det finns många nackdelar med att alltid vara uppkopplad och alltid finnas i någons flöde. Men nog finns det lika många fördelar skulle jag säga. Det finns väldigt många människor som jag inte skulle ha någon kontakt med alls om inte facebook eller instagram fanns. Sen kan man ju ha åsikter om hur ytlig den kontakten är.

 

Många tycker också att man bara visar upp glansbilder på sociala medier. Att man inte visar hur det verkligen är. Och så är det ju naturligtvis. Om jag går till mej själv och vad jag gillar så nog är det de fina bilderna som jag tycker om. Visst kan det vara uppfriskande att se bilder på någons överfulla tvättstuga ibland och man får skratta igenkännade, men inte vill jag se det varje dag. Att man sedan förstår att alla visar upp glansbilder och inte verkligheten det är viktigt. Går man omkring och tror att alla har det sådär städat och fint som bilderna visar så blir man sjuk, det är säkert.

 

Vi människor i dagens samhälle måste ha ett enormt bekräftelsebehov. Det är inget att sticka under stol med, alla blir glada av många likes och komentarer på nätet. Det ska vara snabba kickar, det är ju det vi får när vi laddar upp en bild och omedelbart får respons på den. Snabba kickar. Beroendeframkallande utan tvekan.

 

En annan sak som jag har svårt med är selfies. Alltså mina egna selfies. Andras är ju bara roligt, men jag har så himla svårt att lägga upp bilder på mej själv. Jag får brottas med mej själv en lång stund innan jag trycker på publicera knappen. Där har vi igen den där jantelagen och det där med att ta sig själv på för stort allvar.

Jag övar på att bli bättre på det så här får ni en selfie till! Hahaha...

Ha en riktigt bra dag!

Lena

 

November blues

 

 Jag lider av november blues.

Rimfrosten bildar vackra mönster på blad och växter. Isen lägger ett blankt täcke över vårt hörn av världen. Kölden biter sig fast och jag virar halsduken ett extra varv kring halsen. Jag önskar stilla att marssolens glitter över isen snart skall komma åter. Jag längtar efter takdropp och blå himmel. Jag längtar, jag längtar efter värmande solstrålar, efter slaskiga vägar och efter videkissorna vid vägkanten. Jag längtar efter den första tussilagons gula sol i diket. Men det dröjer, det dröjer än.  

 

 

Jag längtar efter ljudet av is som smälter och porlar, efter vår- fåglarnas sång och efter musöron på träden. Jag längtar efter våren.

 

Men det dröjer länge än...

 

Lena