Allrakäraste syster!

 

Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.
"Nej", sa jag. "Jag vill inget veta"
"Jo, ett måste du veta", fortsatte Ylva-li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte mer höra bäckens melodi.
"Allrakäraste Syster", sa Ylva-li. "När Salikons rosor vissnar, då är jag död"

                        Ur "Allrakäraste syster" av Astrid Lindgren

Jag har en syster, men hon finns inte längre ibland oss. Jag kan inte längre höra hennes skratt eller hålla hennes hand, men ibland vet jag med säkerhet att hon är här hos mej ändå. Jag känner hennes närhet så tydligt.
 

Min syster var 13 år äldre än mej. Hon var mitt allt när jag växte upp, min stora idol. Jag älskade henne så innerligt. Jag grät mej till sömns när jag måste lämna henne. Hon flyttade nämligen till Sverige när jag var fyra år och jag träffade henne för sällan under de åren hon bodde där.

Hennes liv kantades tyvärr av sjukdom. Hon fick diabetes i 20 års åldern och sedan diagnos multipel skleros (MS) när hon var kring 30 år. Den sjukdomen gjorde henne till slut rullstolsburen och svårt funktionshindrad.  Men det som till slut tog hennes liv var cancer. En aggressiv lungcancer som spridit sig till väldigt många organ, skelettet, levern och t.o.m. hjärtat. Det fanns ingenting läkarna kunde göra.

Att se en älskad människa kämpa med så svåra smärtor och sådan ångest som det innebar önskar jag ingen ska behöva uppleva.

Man kan omöjligt förbli den samma efter att man bevittnat det. Att maktlöst stå bredvid och se en människa man älskar tyna bort.

Och hur gör man när man vet att hon ska dö, när hon vet det, när vi båda vet att det är så? Våra samtal på sjukhuset kort innan hon gick bort glömmer jag aldrig. Ibland hade hon ganska klara tankar och ibland var hon helt inne i morfin dimmorna. Hennes tankar på hur hennes egen familj, mannen och barnen, skulle klara sig utan henne.

Hon var en annorlunda själ, min syster. De som kände henne vet att det är så. Hon var så stark och så envis! Hon var så otroligt intelligent, så klarsynt och så väldigt musikalisk, och hon kunde skriva som ingen annan! Hon gick alltid sin egen väg, på gott och på ont.

Idag är det fem år sedan hon gick över till andra sidan. Ibland är det så svårt att förstå att hon är borta och ibland känns det som en evighet sedan hon lämnade oss. Saknaden ligger som en blöt filt över mej.

Min syster Anja blev endast 47 år gammal. Hon lämnade ett stort hål i hjärtat när hon gick.

Per Aspera ad Astra - genom svårigheter mot stjärnorna

var vad hon brukade säga.

 

 

Hoppas att du har det bra där uppe bland stjärnorna

 allra käraste syster.

Kram, Lena

En riktig hemmafrass!

 

 

Jag har alltid nånstans betraktat mej som en fri och rörlig person, en impulsiv människa som varit pigg på äventyr i alla lägen. Jag vet inte hur det har gått till men numera är jag en hemmakär varelse som trivs allra bäst när jag får greja och dona hemma i mitt hus och min trädgård. Jag har inga stora behov av att åka iväg på resor heller. Naturligtvis vill även jag resa och se mig omkring men jag längtar alltid hem igen. Längtar hem till våra djur. Jag har ett stort behov av ensamhet, eller i alla fall behov av lugn och ro. Med ensamhet menar jag också att bara vara med familjen.  

 

I dagens samhälle borde man  hålla på med så mycket för att vara "duktig". Man ska springa Marathon och tjejmilen eller hålla på med triathlon. Barnen ska hålla på med skidning, fotboll, innebandy och gud vet allt. Sen ska man jobba mera än heltid och ha kalendern fullbokad. Så borde hemmet se ut som en inredningstidning också. Men vet ni vad, inte jag! Jag vägrar blankt att kasta mej in i det där!  Jag har varit på utbrändhetens kant och nosat flera gånger och jag vet min begränsning. Jag får hjärtklappningar och svårt att andas när jag tänker att jag skulle måsta lägga varje kväll på endera egen eller barnens träningar eller hobbyn. Jag blir otroligt stressad av att ha för mycket inplanerat. Var och en gör som de tycker är bäst, jag dömer absolut ingen! Men jag personligen klarar inte av det där. Kanske är jag en ovanligt vek person som inte klarar av systemet riktigt. Men det är nu så här jag är och det är inte mycket att göra åt saken. Jag borde träna mera, nog vet jag det, men i min egen takt och enligt mitt eget schema. Man måste lyssna på sig själv, man känner nog innerst inne vad som är rätt för en själv, och inte bara se hur alla andra gör.

 

Sen tror jag inte att det är bra att lära barnen att stressa heller. Mina egna barn är ganska mycket som jag, de vill gärna vara ifred och ta det lugnt efter en lång skol eller dagisdag. Det måste de få göra också, tids nog måste de kastas in i ekorrhjulet de också. Visst har mina barn fritidsintressen också, den yngre spelar fotboll, den äldre spelar främst fotboll men även lite innebandy och går på bildkonst. Det räcker mer än väl tycker jag.

 

Vad gäller hemmet och inredning så är jag jätteintresserad av just inredning men jag inser min begränsning där också. När jag läser alla fina inredningstidningar, bloggar eller instagram-konton blir jag ibland alldeles matt. Jag gillar att läsa dem, men jag förstår att mitt hem aldrig kommer att se ut sådär. Det bor människor och djur i mitt hem och de måste få leva och röra på sig. Mitt hem är inte en utställningslokal, det är ett hem!

Det var mina funderingar en solig dag som den här! Nu ska jag ta en promenad med taxen!

 

 

 

Ha en fin dag alla!

Ljus och kärlek

Lena

Att sätta sig själv på pottkanten!

Ja just det, nu har jag satt mej själv på pottkanten! Så känns det åtminstone. Man ska  ju utmana sina rädslor och nu gör jag det minsann! Längs med vägen då jag studerade till trädgårdsmästare hände det ganska många gånger att jag måste utmana mina rädslor, och det visade sig vara hälsosamt. När man måste anstränga sig och det känns riktigt läskigt, det är då man lär sig nånting.  Förutom att lära sig att åka slalom då, det var bara ren och skär skräck!

Nu har jag utsatt mig för en utmaning igen då. Jag ska nämligen hålla föreläsningar i MI nu i Mars! Jag har hållit en kväll och skall hålla en föreläsningskväll till inkommande vecka. När jag blev kontaktad av MI för snart ett år sedan kändes det ju som en rolig grej, det var ju så långt fram i tiden så det var lätt att lova. Nu, ju närmare det har blivit desto mera kallsvettig och panikslagen har jag blivit.

Jag har som sagt hållit första kvällen av två nu och inser ju ganska krasst att alla är vi barn i början!

Som så många andra gillar jag inte att stå inför folk och prata, jag blir jättenervös. Men av någon anledning så blev jag inte så himmelens panikslagen som jag trodde. Jag klarade faktiskt av att stå där i 2,5 h och prata om harmoni i trädgården. Det var inte fantastiskt bra, det var det inte, men det var okej. Jag klarade det och nästa gång går det kanske ännu bättre för då har jag ju lärt mej lite från första gången. Hoppas jag i alla fall.

 

 

Att utmana sina rädslor är hälsosamt och nödvändigt för att komma sig vidare i livet

I och med att jag bytt bransch ganska nyligen har jag utsatts för en hel massa förändringar och nya uppgifter. Det är inte alltid lätt att bryta sig loss och börja göra saker på ett nytt sätt eller börja göra helt nya saker. Ibland är man skiträdd att göra fel eller att misslyckas, men jag tänker som så att jag har varit med om värre saker än det här, jag dör inte av det och jag kommer att lära mej någonting nytt. Och att lära mej nya saker det tycker jag är jätteviktigt! Kunskap är lätt att bära och man utvecklas inte som människa om man inte lär sig nya saker. Att luta sig tillbaka och tycka att man inte behöver lära sig nåt nytt är lite farligt.

 

Min numera bortgångne pappa var en klok man. Han hade en vilja att lära sig så länge han levde. Han läste vare dag. Han läste böcker och han läste vasabladet mycket noggrant från pärm till pärm och han var väldigt förtjust i illustrerad vetenskap. Kanske har jag lärt mej något av honom.

 

 

Ha en fantastisk kväll!

Ljus och kärlek

 

Lena