I dårars sällskap

Det var en sällsynt dålig nyhet som mötte oss alla i morse. Visserligen förstod man redan igår kväll vilket resultat det skulle bli men man hoppades ju in i det sista. Det är helt obegripligt, eller så är det inte det.

Vad annat kan man förvänta sig av en regering som denna. Det faktum att vi nu får åka till Seinäjoki är egentligen inte det värsta i den här soppan. Vi har inte sett slutet på det än. Jag vill inte tala illa om Seinäjoki sjukhus, det är bara en bricka i det här spelet precis som alla andra. Det som gör mej mest upprörd och förbannad är att vår regering, den som skall föreställa att vara vårt rättesnöre, vårt samvete, bryter mot vår grundlag och struntar fullständigt i folkets rättigheter och de struntar totalt i att fakta presenteras mitt fram för näsan på dem! Vad finns det då kvar för ordning i det här landet? Om inte ens regeringen och våra ministrar behöver följa reglerna, varför ska någon annan göra det då? Och det som jag undrar är, vad kommer sen? Om de kan komma undan med det här, vilka lagar kan de stifta om sedan för att de skall passa för deras behov?

Det är verkligen beklagligt att företagsledare blir politiker. Man skulle ju kunna tycka att det är samma sak att styra ett företag och ett demokratiskt land, men det är det inte! Så vitt jag vet betyder en demokrati att folket väljer representanter som skall styra landet enligt deras åsikter. Att det är folkets åsikter som väger tyngst. I ett stort företag som skall visa plusresultat är det ingalunda de anställdas åsikter som styr företaget. Det är VD:n och företagets styrelse som bestämmer! Möjligen någon aktieägare också.  Man kunde snarare säga att ett stort företag kunde liknas med en diktatur, om man nu vill hård dra det hela och vara lite elak.

Så om herr Sipilä med anhang tänker styra Finland som ett företag, då vet vi vad som gäller!

Men gott folk, nu ska vi inte dra på oss någon offerkofta och tycka synd om oss själva! Nu gör vi som vi alltid gör, vi kavlar upp ärmarna och så arbetar vi oss framåt, som tåget! I Österbotten är vi inga pjasalappar, vi klarar nog det här också!

Lena

Varför mår alla så dåligt?

Det skrivs en hel del om psykisk ohälsa just nu. Om det är frågan om en modediagnos eller inte. Den frågan tänker jag inte ta ställning till. Det är vars och ens upplevelse av illabefinnande och det är svårt för någon annan att kunna sätta sig in i. Det jag däremot är mycket intresserad av är VARFÖR människor mår så dåligt just nu. Och varför tonåringar i synnerhet blir utmattade.

Det faktum att vi jobbar mycket och att gränserna mellan arbetsplatsen och hemmet suddas ut eftersom man idag kan jobba i stort sett var som helst spelar säkert en betydande roll. Att gränsen mellan jobb och ledighet blir otydlig. Men det förklarar inte varför tonåringar mår dåligt.

Jag har en teori, något jag funderat på ett tag.

När jag växte upp, på 80, 90 och i början på 2000 talet, då hade man förebilder och idoler som var skådisar, musiker och artister av olika slag. Det som var grejen med dem var att de var ouppnåeliga. De fanns på en pidestal och man beundrade dem på avstånd.  Man visste att chansen att man skulle bli rockstjärna och spela för 10000 personer knappast var så stor. Det var ganska skönt att inte behöva ha den pressen. Idag kan vem som helst få tusentals följare på instagram eller massor av läsare på bloggar, tittare på vloggar, poddar, Youtube-kanaler. Du kan bli en mini kändis utan att egentligen ha någon större talang. Att man sedan måste hålla sig ständigt på topp för att inte glömmas bort, det tror jag är en orsak till varför unga mår dåligt. Det blir en ständig jakt på bekräftelse. Om man inte syns så är man ingen. Det skapar en otrolig stress både för ungdomar och även för vuxna. När möjligheten att bli känd finns inom räckhåll, även om det bara handlar om 15 minuters berömmelse. Att se när 13-åringar har tio tusentals följare på Musically tycker jag är ganska skrämmande. Hur ska man kunna hantera det när man bara är ett barn? Och hur hanterar man det faktum att de där följarna en dag kanske försvinner? Har jag som 13 åring haft 10000 följare, vad vill jag ha då jag är 20?

Ja det här tror jag i alla fall är en bidragande orsak till att det mås dåligt. Inte hela sanningen förstås, det finns ju som bekant flera sidor av allt, men en anledning.

Vad tror ni om saken?

Lena

Borde jag få en ålderskris nu?

Jag har nu alltså uppnått "vuxen" ålder. I måndags var min 40:nde födelsedag. Jag sitter och grunnar på ifall jag borde ha nån ålderskris nu, om det liksom krävs det när man fyller 40. Jag hade nämligen ingen kris när jag fyllde 30 år, då hade jag fullt upp med en nyfödd bebis så det fanns ingen tid till det.. haha, skämt å sido.

Nä jag tror inte det bli nån kris den här gången heller. Jag är nöjd med livet. Det är helt ok att ha lite fler rynkor kring ögonen och munnen, det betyder bara att jag har skrattat mycket. Så klart märker man av att man inte är 20 längre men det är inget som jag skulle vilja ändra på. Det är ju en himla tur att man inte önskar att man var 20, det är väl då man får en ålderskris antar jag.

Nääe jag tror jag sparar det där krisandet till nån annan gång. Kanske då  jag fyller 50. Kanske jag skaffar mej motorcykel då eller nåt annat, kanske en häst... Hahaha.

Ha en fin kväll alla fina vänner!

Lena

En pepparkake ko!

Det årliga pepparkaksbaket i familjen Lindgårds hus brukar infalla till lillajul. I år blev det av olika anledningar inte så men den här helgen skred vi till verket i stället.

 

Här i huset brukar vi baka bland annat Mamma Mu och Kråkan pepparkakor! Men nu verkar det som att kråkan råkat ut för nån smärre olycka så det blev bara Mamma Mu i år. Stackare, kan tro att han grämer sig...

 

 

Personligen tycker jag att jag har världens bästa recept på pepparkakor! Ni får avgöra själva hur goda de är för här kommer receptet!

 

 

Pepparkakor

 

3dl socker

300g smör

4msk mörk sirap

lägges i en kastrull och låt sjuda upp. Ska inte koka!

 

Rör i:

2 ägg

2tsk malen kardemumma

2tsk kanel

2tsk nejlika

2tsk soda

6kkp vetemjöl

 

ska sedan vila i kylskåp över natten

 

(Egentligen ska det vara 300g socker, men det är lite för mycket tycker jag så jag har minskat ner till 3 dl)

 

 

Att baka pepparkakor med barnen är en av de viktigaste jultraditionerna. Samma julmusik, samma pepparkaks-kossa. Samma glada tillrop när första kakan smakas.

 

 

 

Lycka till!

Lena

 

En stolthet som inte finner några gränser!

I dag för tio år sedan var jag en ganska omtumlad och trött men lycklig nybliven mamma. Jag hade just vänt ett blad i mitt livs bok och kunde nu titulera mig förälder. Mamma.

Ja idag fyller min förstfödda tio år! Linnéa vår lilla solstråle. Nej stoltheten man känner över sina barn finner inga gränser. Från att man för första gången håller sitt barn på bröstet förändras livet för alltid. Man kommer att vara trött och man kommer ibland att vara frustrerad men mest av allt kommer man att vara glad och tacksam över att man har fått den största av gåvor. Ett barn. 

 

Om jag får önska och hoppas så hoppas jag att du, när du växer upp, ska fortsätta att vara den glada, nyfikna, empatiska tjej du är. Att din entusiasm och glädje över livet skall finnas kvar. Att du, när du stöter på motgångar ska veta att det alltid går att komma till mej. Och jag hoppas att jag kan lära dig att lycka är en inställning till livet, inte något man uppnår.

Jag hoppas att du finner kärlek och trygghet och att du finner din plats i livet.

Jag hoppas att du skall skratta mycket, och sjunga mycket, för det älskar du.

Du är redan så klok, ibland klokare än jag själv. Du har en sådan medkänsla för allt levande och du har en sådan omtanke om de dina.

 

 

Må lyckans stjärnor alltid lysa över dig Linnéa!

 

/Mamma

Att ta sig själv på för stort allvar?

För ett tag sedan gjorde jag en Facebook sida till min blogg. Det var under en hel del vånda som jag gjorde det. Det känns som rubriken säger, som om jag tar mej själv på för stort allvar om jag gör det. Det är den där arma jantelagen som kommer krypande. Eller krypande förresten, den kommer in med buller och bång och deklarerar att här ska du minsann inte komma och tro att du är något! Nej, ingen har sagt det till mej men jag känner så ibland i alla fall.

Men nu har jag gjort det i alla fall och jag hoppas ni tycker det är ok.

 

Det är intressant med sociala medier tycker jag. Jag vet inte om ni håller med, men det är ju idag som att du inte existerar om du inte finns på facebook. Om du inte syns så finns du inte. Lite skrämmande men ändå tidens melodi. Det finns många nackdelar med att alltid vara uppkopplad och alltid finnas i någons flöde. Men nog finns det lika många fördelar skulle jag säga. Det finns väldigt många människor som jag inte skulle ha någon kontakt med alls om inte facebook eller instagram fanns. Sen kan man ju ha åsikter om hur ytlig den kontakten är.

 

Många tycker också att man bara visar upp glansbilder på sociala medier. Att man inte visar hur det verkligen är. Och så är det ju naturligtvis. Om jag går till mej själv och vad jag gillar så nog är det de fina bilderna som jag tycker om. Visst kan det vara uppfriskande att se bilder på någons överfulla tvättstuga ibland och man får skratta igenkännade, men inte vill jag se det varje dag. Att man sedan förstår att alla visar upp glansbilder och inte verkligheten det är viktigt. Går man omkring och tror att alla har det sådär städat och fint som bilderna visar så blir man sjuk, det är säkert.

 

Vi människor i dagens samhälle måste ha ett enormt bekräftelsebehov. Det är inget att sticka under stol med, alla blir glada av många likes och komentarer på nätet. Det ska vara snabba kickar, det är ju det vi får när vi laddar upp en bild och omedelbart får respons på den. Snabba kickar. Beroendeframkallande utan tvekan.

 

En annan sak som jag har svårt med är selfies. Alltså mina egna selfies. Andras är ju bara roligt, men jag har så himla svårt att lägga upp bilder på mej själv. Jag får brottas med mej själv en lång stund innan jag trycker på publicera knappen. Där har vi igen den där jantelagen och det där med att ta sig själv på för stort allvar.

Jag övar på att bli bättre på det så här får ni en selfie till! Hahaha...

Ha en riktigt bra dag!

Lena

 

November blues

 

 Jag lider av november blues.

Rimfrosten bildar vackra mönster på blad och växter. Isen lägger ett blankt täcke över vårt hörn av världen. Kölden biter sig fast och jag virar halsduken ett extra varv kring halsen. Jag önskar stilla att marssolens glitter över isen snart skall komma åter. Jag längtar efter takdropp och blå himmel. Jag längtar, jag längtar efter värmande solstrålar, efter slaskiga vägar och efter videkissorna vid vägkanten. Jag längtar efter den första tussilagons gula sol i diket. Men det dröjer, det dröjer än.  

 

 

Jag längtar efter ljudet av is som smälter och porlar, efter vår- fåglarnas sång och efter musöron på träden. Jag längtar efter våren.

 

Men det dröjer länge än...

 

Lena

To go bananas!

 

 

Jag önskar att jag hörde till den kategorin människor som har EN hobby och som förfinar den färdigheten till fulländning. Som verkligen är jätteduktiga på det som de gör.

Om vi tar stickning till exempel, det finns ju många som är helt fantastiska på det. Som stickar och stickar och allt blir bara helt underbart. Men jag hör inte till den kategorin av människor.

 

Jag hör till den där kategorin som vill prova på alla möjliga saker och som blir helt BANANAS över en ny hobby. Jag går helt in i det jag för ögonblicket råkar vara intresserad av. Köper alla möjliga tillbehör och håller på med det heela tiden! Sen tröttnar jag på det och alla grejer bara ligger där i skåpet och tittar anklagande på mej.

 

Mina hobbier har varit allt från akvarellmålning och oljemålning till luffarslöjd, silversmycken, körsång och att sy Tilda-dockor och dessutom ritande och målande i största allmänhet.

 

Ibland får jag nog något "il" och gör något smycke eller syr nån docka men för det mesta så ligger allt mitt hobbymaterial i skåpen och väntar på mina "il".

 

Finns det fler än jag som lider av det här syndromet? "Nyahobbyerhelatidensyndromet"

 

Här är till exempel några Tilda-dockor. Jag drömde om småblommiga tyger på natten när jag började sy de här.

 

 Julänglar

 

Jultomtar

 

 

 

Ett tag gjorde jag dörrkransar av olika slag

 

Sen var det ju mina silversmycken då. Jätteroligt och rätt så pillrigt. Detta är ett armband gjort i sterlingsilver 925 och turkoser. Armbandet är gjort helt för hand.

 

Den kreativa kraften slår alltid till som värst på hösten. Jag vet att det är så för många andra också. När det börjar bli mörkt och eländigt därute så är det ju en tröst att ha något att ta för händer.

 

Om jag skulle inventera i mina skåp nu och se vad jag ska ta mej för.

 

Ha en bra söndag!

Lena

 

 

 

 

När löven faller av

Jag vet inte hur det är med er men den här tiden på året är nog min absolut värsta tid. När löven fallit av och åkrarna är plogade och allt är bara fyra nyanser av brunt. Jag gillar inte läget, inte alls.

 

Hur gör ni för att hålla modet upp egentligen? Jag ser nog skönheten i naturen och omgivningen, nog gör jag det och jag fotar och har mej men det hjälps liksom inte. Höstmörkret tar kål på mej! Det är alldeles för få timmar som är ljusa nu och ännu värre blir det ju.

 

Som tur är finns julen som en ljusglimt i mörkret.  Jag märker själv att jag börjar tidigare och tidigare för varje år med att pocka fram ljus och slingor. Det har en del med jobbet att göra också. Julen är ju den absolut intensivaste tiden på hela året i blomsterbranschen. Det gör att jag nuförtiden pyntar innan den värsta ruschen sätter igång för sen orkar jag bara inte!

 

Men än är det länge innan man kan börja pynta och lägga upp belysning. Försöker hålla mej fram till lillajul åtminstone, annars tror folk att man är tokig. Å andra sidan har väl Halpa halli plockat upp julpynt ett bra tag redan så jag skulle ju inte vara först! Haha!

 

Nej men helt allvarligt, hur är det med er, lider ni av höstmörkret?

Jag tror nog att vi är rätt många som lider av det här och det är ganska jobbigt. Det är inget att bara nonchalera för man blir verkligen låg av mörkret. Det finns såklart fysiska förklaringar till varför man blir trött och hängig när det blir mörkt. Kroppens eget sömnhormon melatonin utsöndras när det blir mörkt, för det är meningen att man ska sova när det är mörkt. Så det är klart som fasen att man blir trött då när det är mörkt nästan dygnet runt.

 

Läste nånstans att man ska följa med naturens naturliga cykler och vila mera under höst och vinter precis som naturen och djuren gör. Det låter ju helt fantastiskt! Om bara vårt samhälle skulle acceptera det vore det ju enkelt.

 

Nåja, nu får det vara slut med gnällandet!

 

Ha det bäst!

lena

Gör din egen hårspray!

Ja ni hörde faktiskt helt rätt! Jag gör egen hårspray också. Den funkar hur bra som helst faktiskt. Jag använder nog vanlig hårspray ibland också, det beror lite på frisyren, men ofta använder jag nog den hemlagade varianten.

 

Ingredienserna har alla i sitt kök. Du behöver te, socker, salt, vatten och äppelvinäger. Sedan kan man använda eteriska oljor om man vill för doftens skull. En pumpflaska behövs också.

 

 

 Du behöver alltså:

2dl vatten

1 tépåse eller 1msk té i lösvikt

2msk strösocker

2tsk äppelvinäger

1 tsk havssalt

5-10 dr valfri doft av 100% eterisk olja

Använd gärna ekologiska produkter

 

1. Brygg en mugg med té.

2. rör ner sockret och saltet tills det smälter. 

Tillsätt vinäger och låt det svalna

3. När blandningen svalnat häller man upp den i en sprayflaska. Tillsätt doften först när blandningen svalnat lite.

 Klart att använda!

 

 

För mera stylingeffekt tillsätt ännu mera socker i det varma vattnet.  

 

OBS!

Denna hårspray funkar naturligtvis inte på samma sätt som en vanlig hårspray. Den torkar inte  genast utan håret blir lite fuktigt först. Det är bra att prova sig fram lite för att se vad som passar ditt hår bäst.

Den bästa hudoljan har du i köket!

Nu ska ni få ett recept igen, eller kanske bara ett tips, det är så enkelt så det behövs inget recept.

 

Det är nämligen så här,  att jag inte på åtminstone 4 år har använt någon form av bodylotion eller handkräm.

Jag gick en kurs i naturkosmetik då och efter det beslöt jag mej för att sluta använda handkrämer.  Alla krämer innehåller så himla mycket skräp så man vill inte ens veta vad allt är. Jag ska inte gå in på några redovisningar på vad alla tillsatsämnen i krämerna är men en sak kan jag säga och det är att du och din hud behöver det inte!

 

Det jag använder är olivolja. That's it. Olivolja till händerna och olivolja till kroppen. MEN det som är det roliga i kråksången är att jag sedan jag slutade använda hudkrämer och övergick till olivoljan behöver jag nästan aldrig smörja in mej. Man kan såklart också använda rybsolja, det funkar lika bra. Ekologisk kallpressad oliv- eller rybsolja skulle jag rekommendera.  

 

Vintertid brukade mina händer bestå av blödande sprickor, så torra brukade de vara. Nu för tiden existerar inget sådant. Mina händer är helt ok året om.

 

Ibland får jag förstås sjuka händer p.g.a. arbetet med blommorna (rostaggar t.ex.) men det är en annan sak. Då använder jag hemmagjord bivax salva, men den tar vi en annan gång.

 

 

Om man inte gillar doften på olivolja kan man droppa i några droppar eterisk olja, exempelvis lavendel eller eucalyptus eller vad man nu gillar. Dock ska man hålla sig till äkta eteriska oljor. Det finns också en del syntetiska dofter på marknaden och de är inte att föredra!

 

Prova gärna att använda olivolja eller rybsolja istället för krämer ett tag och se om det funkar för er också. Om man tycker att oljan inte sugs in i huden utan det blir kladdigt kan man ta några droppar vatten med när man smörjer så sugs det in bättre. Man behöver inte använda så många droppar av oljan heller, tar man för mycket blir det bara kladdigt.

 

Lycka till!

Lena

Hundkläder?

Jag får nog lov att säga att jag alltid varit lite skeptisk inför att hundar ska ha kläder på sig. Har liksom inte sett behovet av det. Inte före nu. Det uppstod liksom ett behov när Bosse blev opererad och hälften av han päls blev bortrakad.

De som har tax vet att taxar fryser! De vill allra helst ligga under filten och mysa. De gillar heller inte att gå ut när det regnar.

Så alltså behöver Bosse nu kläder inför vintern! Det får va hur det vill med det där att hundar inte ska behöva kläder. Nu behöver han det!

 

En stickad tröja är beställd, jag vet mina begränsningar så jag ids inte ens försöka själv. Eriks gudmor Anita är en hejare på att sticka så hon ska sticka en tröja åt honom. Men själv är jag inte så illa på att sy så jag tänkte att det nog inte är så svårt att sy en liten jacka åt en liten hund. 

 

 

 

Sagt och gjort, jag grävde i tyglagren och hittade en bit vit fleece och en bit av ett vaxat tyg.

Ett mönster var inte så stor sak att göra, det var lite värre att prova på honom, han ville så gärna provsmaka mönstret.  

Hur som helst så fick jag till slut ett mönster som var passligt och då var det ju bara att klippa och sy.

 

 

 

Blev det inte ganska tjusigt? Han verkar faktiskt gilla den också.

 

Ha en fortsatt fin söndag!

Lena

 

Några dygn jag aldrig kommer att glömma!

Måndagen 26.9.16 började som en ganska vanlig måndag. Barnen for till skolan, jag gjorde mej klar för jobb. Erik hade tagit ledigt och skulle ut och fiska men före det tänkte han passa på och släppa Bosse till skogs en stund. Han skulle jaga rådjur. Jag råkade också ha ledigt men var på väg ut på äppelträdsbeskärning på f.m.

 

Plötsligt ringer Erik och säger att Bosse blivit sparkad av en älg! Jag hörde på hans röst att det var mycket allvarligt. Han bad mej komma med det samma. Han skulle bära ut honom ur skogen. Jag slängde mej i bilen och för att möta honom. Jag började omedelbart ringa veterinären ( fast jag körde bil!!) Det visade sig vara lättare sagt än gjort att få en veterinär att ta emot honom.  Till slut fick vi tag i Veterinär Johanna Ögård i Malax. Eriks jaktkompis Björn hjälpte till med att få tag i en veterinär och hade kontaktat henne. Hon tog emot oss trots att hon egentligen hade fullt. Egentligen tog det kanske 15 minuter att få en veterinärtid men det kändes som en evighet. Resan från Maxmo till Malax var utan att överdriva fruktansvärd! Jag måste erkänna att jag höll på att svimma många gånger under resans lopp. Jag fick intala mej själv att det var hunden som var sjuk och inte jag. För sjuk det var han. Jag trodde inte att han skulle klara sig till Malax ens.  Men det gjorde han och där fick han akut första hjälp. Hon konstaterade ganska snabbt att hon inte kunde hjälpa honom mera där, att han måste vidare  för att få hjälp. Han hade åtminstone punkterad lunga och krossade revben. Hon ringde många samtal till olika sjukhus men till slut stod det ändå klart att vi måste åka till Tavastehus. Hon frågade om vi var beredda att åka så långt. Vi tittade på varandra några sekunder  Erik och jag och vi visste båda att svaret var Ja. Det fanns inget annat alternativ.

Så Johanna ordnade med alla papper och såg till att allt var klart att åka dit. Vi lade Bosse i bilen och började åka. Droppflaskan hängde vi upp i fönstret. Resan dit gick ganska bra ändå, han hade fått mycket smärtstillande medicin samt lugnande så han låg ganska lugnt ner bredvid mej hela vägen dit. Utan Johanna och hennes kollegas insats och hjälp hade loppet varit kört, det är säkert.

 

På sjukhuset Evidensia i Hattula väntade man på oss när vi kom dit. Det var bara att gå direkt in i behandlingsrummet med honom. Han fick mera smärtstillande, lugnande och syre. Sedan tog de honom i CT röntgen för att se vad som gick att göra. Det var en nervös väntan innan vi till slut fick veta att det nog skulle gå att operera honom.

Kirurgen sade till oss att vi skulle åka hem och sedan komma tillbaka och hämta honom nästa dag. Hon skulle ringa genast efter operationen och berätta hur det gått. Så vi styrde hemåt igen. Fem timmar tar det att köra dit så det var en lång väg hem. Klockan var då 17 på kvällen, olyckan inträffade kl 9 på morgonen.

Kirurgen gjorde som hon lovat och ringde efter tre timmar. Så länge hade operationen tagit. Hon berättade att allt gått bra och att han nog borde bli återställd. Lyckan och lättnaden vi kände då visste inga gränser. Vi skulle vänta på besked nästa morgon om när vi skulle få hämta hem honom.

Beskedet som kom på morgonen därpå var att han inte kunde komma hem för han hade för ont så vi skulle vänta till nästa dag.

Erik och jag åkte till jobbet då istället men där hann vi inte vara så länge för plötsligt ringde de från sjukhuset igen och sa att han återhämtat sig nästan mirakulöst snabbt och nog kunde åka hem nu.

 

Så kl 16.30 styrde vi åter mot Hattula för att hämta hem vår vän. Vi kom fram kl 21.15. Efter en timmes väntan fick vi äntligen träffa honom. Vi kunde knappt tro våra ögon när han kom springande mot oss! Han var nog lite groggy, han hade så kraftiga smärtstillande mediciner på så han var inte riktigt sig själv. Men han levde ju och det var huvudsaken!

Så vi åkte hem och hemma var vi kl 03.30 på morgonen 

Till all lycka har vi fantastiska arbetsgivare så vi kunde ta ledigt nästa dag.

Det var några riktigt tuffa dygn det där. Men jag skulle nog göra samma sak en gång till.

 

Det var nog värt det också för nu ser vi ju att lilla Bosse återhämtar sig och mår så mycket bättre.

Nu vänta fyra veckors vila för lilla Bosse. Matte har varit "hemma med sjuk hund" nu i  några dagar.

 

 

Och så måste jag nämna all respons som vi fick på facebook och instagram! Det är helt makalöst! Tusen, tusen tack för alla vänliga ord och all omtanke som vi fått! Det finns hopp om mänskligheten!

Och tusen tack till vår kära familj som ställde upp utan någon som helst varsel!  We are blessed!

 

Lena

 

Där själen kan få ro

Jag tror att alla har, eller åtminstone skulle jag önska att alla har, något speciellt man gör för att ladda batterierna. För att fylla på energi när lagret är tomt.  

 

Mitt sätt är att gå ut med Bosse. När jag är ute på promenad med honom då känner jag att själen räknar ner, jag andas lugnare och kommer ner i varv. Jag vet inte vad det är med just honom men det funkar tydligen.Det är ju klart att det är det att man är ute och rör på sig i friska luften som gör att man får energi men att man har hundar gör ju att man kommer sig iväg. Att jag gillar att gå med just Bosse har säkert en del att göra med han storlek också. E brukar gå med jämtarna för det mesta. Men vi har nog ändå en speciell relation Bosse och jag, så är det bara.

Jag är ju ute med honom varje dag, ibland kortare och ibland längre, men varje dag. Det händer nog att jag, när det är mörkt och regnar och blåser, gruvar mej lite för att gå ut, men oftast så känns det riktigt bra ändå. Som man sa när man var liten och gick i dagis "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder"

Haha, som man blev arg när man fick höra det! Nu för tiden håller jag bara med.

Till och med Bosse kan klä sig enligt väder! Han älskar den här västen! Han tror nog att han ska få åka på jakt när jag lägger den på honom, den liknar mycket västen som hör ihop med pejlen så det är säkert därför han blir så glad när jag tar fram den. Det är bara en reflexväst som skyddar lite mot regn också. Taxar tycker inte om att gå ut när det regnar nämligen! Och i morse regnade det lite så det var läge för västen.

 

 

I helgen  tyckte jag synd om den lilla farbrorn då han var tvungen att stanna hemma när kompisarna fick åka med husse på älgjakt. Det var mycket gråt och tandagnisslan kan jag säga! Så vi tog en tur till skogs vi också, både lördag och söndag,  och Bosse lyssnade intensivt på när skallen ljöd i skogen.

 

God natt på er!

Lena

Tantvarning!

Jag vet inte om det är tantvarning eller inte men nu har jag kokat äppelmos för första gången! Inte blev det perfekt men det blev mos och det smakade äpple.

 

Jag är jättelat när det gäller att följa recept. Använder i princip aldrig recept när jag lagar mat. Det brukar bli bra ändå. Nu när jag skulle laga äppelmos så tittade jag faktiskt på några recept för att få lite hum om det. Kom fram till att det inte var så noga och skred till verket.

Det blev helt ok fast jag använde lite för mycket vatten, så det blir säkert flera gånger som jag kokar äppelmos.

 

Fast rubriken säger tantvarning så tycker jag ju inte det egentligen. Jag tycker att det är viktigt att ta vara på det som naturen och trädgården ger oss. Så har jag blivit uppfostrad och så lever jag. Det mesta har jag ju lärt mej av min egen mamma förstås och nu för tiden har jag ju Eriks mamma också som lär ut smarta tips.

 

Tänk så mycket kunskap de besitter i de äldre generationerna! Tänk om man bara kunde ladda ner den! :)

Ta vara på den kunskapen gott folk, lär av de äldre för deras  kunskap är en gåva!

 

God natt på er!

Lena

 

Kokosdeodorant

Ifall ni inte redan har det så ska ni nu få ett recept på världens bästa deodorant!
Jag har använt den här deon i flera år nu och den är verkligen helt fantastisk! Jag var nog lite skeptisk till den innan jag testade men jag blev omedelbart omvänd. Enklare recept finns inte!

1msk kokosolja

1msk potatismjöl

1msk soda/bikarbonat



Kokosoljan blir flytande i +25 grader så jag brukar lägga den i vattenbad och röra tills den blir klar och flytande. Sedan rör jag ner potatismjöl och soda/bikarbonat. Sen är det klart!

 

Bara att hälla upp på burk och börja använda!

 

Eftersom jag värmt upp oljan lite så brukar deon vara lite lös först. Jag brukar därför lägga in den i kylen en stund så att den ska få en fastare konsistens. Sen förvarar jag den i rumstemperatur i badrummet. Har man riktigt varmt inne så kan det vara bra att förvara den i kylskåpet. Glasburken har jag köpt från Ekosoppi i Vasa. Den rymmer 15ml så den är precis lagom för den här mängden.

 

Lycka till!

 

Lena

En favorit i grönsakslandet

Jag har en ny kompis i grönsakslandet, den heter grönkål. Jag vet inte hur jag kunnat missa den super kålen. Det är nu anda året som jag odlar den och den levererar stort. Visserligen har jag fått plocka larver av den under sommaren, men det kan det vara värt för sjutton va god den är!  Man kan ju göra massor  med mums av den och supernyttig lär den vara!

 

Jag brukar oftast strimla den och steka i olja med salt och peppar. Lite blåmögelost på så blir det helt super! Det receptet har jag för övrigt fått av Hannah Hoijar  hannahhoijar.blogspot.com/ Jag var helt ointresserad av denna kål tills hon bjöd mej på den och nu är jag helt såld! Den stekta kålen passar perfekt som tillbehör till olika sorters kött. Sen kan man ju göra grönkålschips som faktiskt är jättegott! I soppor, bröd, smoothies kan man blanda grönkål, ja listan kan göras lång.

 

Grönkål kan man skörda riktigt länge. Ifjol skördade jag den sista kålen i mellandagarna mellan jul och nyår. Den smakar faktiskt ännu bättre när den varit med om nån frostknäpp.

Så jag rekommenderar varmt att ni provar på att odla grönkål nästa år.

 

Ha en fin dag!

Lena

Vilken fotbollshelg!

 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var trött nu. Sjutton vilken helg det här har varit! Det har varit en intensiv fotbollshelg för oss och många, många andra.

Det har varit Norrvalla cup i helgen och det betyder många fotbollsmatcher och många talkotimmar för Norrvalla-föräldrarna. Vi har två fotbollspelare i vår familj så det betyder ju naturligtvis dubbelt av allt. Vet inte hur de gör de som har tre barn eller flera, som spelar, om de klonar sig eller vad de gör. Förutom fotboll råkade det sig så att vi dessutom hade en begravning att gå på och ett födelsedagskals samt en skyttetävling för mannen så det var rätt så fullbokat...

 

 

 

Men tillbaka till fotbollen.

Jag måste nog säga att knattefotboll och även annan knatteidrott är roligast av allt i sportväg att titta på. Det är så äkta och oförstört. Där är det sann laganda och spelarna kämpar in i det sista. Inga fåniga filmningar och trams. Det spelas fotboll på riktigt. Alla ger järnet. Som förälder står man och hejar och hoppar  i ren iver. Ibland vågar man knappt titta, så spännande är det. I ur och skur står man där vid kanten av fotbollsplanen och hejar och peppar och ibland tröstar.

Ibland hör man om föräldrar och tränare som står och skriker fula ord till både egna och motståndarlaget. Det är otrevligt när sånt händer men tack och lov så händer det inte så ofta. Idrott i den åldern får inte bli för allvarligt. Ingen ska behöva känna sig misslyckad och dålig.

 

Vi var för ett litet tag sedan med dotterns lag och tittade på Finlands herrar U21 kvalmatch mot Österrike på nya Elisa stadion. Det var ju förstås en upplevelse för barnen men själv satt jag mest och tänkte att nog är det konstigt att vuxna män måste falla som käglor genast någon nuddar i dem. Det blir liksom så konstgjort alltihopa. En massa drama Queens!  Inte var det nån speciellt spännande match heller, mest en massa bakåt passningar. Gäsp! Nää tacka vet jag barnens matcher!

 

Nå att vara fotis förälder är inte bara solsken heller. Det är ju ofta talkon som man ska delta i och sen så ska det ju säljas allt möjligt också för att få in pengar till laget, wc-papper och sockor och kex och ja gud vet allt. Och säljas korv och bakas mockarutor till hemmamatcherna. Det tar en hel del tid.

Men fast jag ibland bannas över att det tar mycket tid och att jag ibland inte orkar köra Österbotten runt så vet jag ju nog att när den nya säsongen börjar så nog kommer jag att göra det i alla fall. För nog ser jag ju fördelarna med det också. Förmåga att samarbeta, många nya vänner, bra kondition och fram för allt glädje när de utvecklas och de själva märker att de blir bättre.

 

Men nu får det vara slut på rapporten!

Over and out!

Lena

 

Häxblandningar

Jag har alltid haft nån märklig dragning till naturmedicin. Inte så att jag dissar skolmedicinen direkt men jag gillar tanken på att vi har ett apotek runt husknuten. Därför gör jag ibland egna "smörjor" för eget husbehov.

När jag var liten hade vi hemma i medicinskåpet något som hette "Rosmarin-liniment". Det var några starkdoftande droppar som var dunder att lägga på insektbett eller när man bränt sig på nässlor. De här dropparna blandades på Närpes apotek kommer jag ihåg. Jag vet inte om det går att få tag på dem längre, men jag tänkte att det ju kan gå att göra eget rosmarin liniment, eller i alla fall något liknande. Jag har en relativt stor rosmarin planta så det skadar inte att försöka.

 

 

Sen så brukar jag alltid använda groblad när jag själv eller barnen bränt sig på nässlor, fått nåt insektbett eller litet sår. Det är ju helt makalöst vilket litet underblad det är! Jag råkade se ett recept på groblads tinktur när jag scrollade i fb flödet för ett tag sedan. Det kan ha varit från Strömsö om jag inte minns helt fel. Nu råkar det sej så att jag har gott om groblad i trädgården också så vad är väl  då mera lämpligt än att jag försöker göra grobladstinktur också!

 

Det jag gjort så här långt är att jag har  tvättat och hackat rosmarin och groblad. Sedan har jag lagt hacket i två olika glasburkar och hällt ren 40% alkohol på. Detta ska dra i en månad och sedan ska blandningen silas och hällas på flaska. Detta lär ska stå sig hur länge som helst. Det går att lägga på små sår och insektbett o.s.v.

 

 

 

Så nu får ni vänta en månad så ska vi se vad det blev av det hela.

 

 

Kram

 

Lena