Oj! Vad många fina kommentarer jag fick för mitt förra inlägg! Jag blir varm i hjärtat! Det är nog så att många andra av er delar dessa tankar och erfarenheter med mej. Så jag vill berätta något för er.
Jag vet en del om sorg.
Jag har upplevt och överlevt sorg i många olika repriser. Sorgen kan ha många ansikten och skepnader. Alla är rätt, det finns inget fel sätt att sörja på, bara man gör det och inte tränger undan känslorna. För det finns ingen väg runt sorgen, inga genvägar alls. Man måste gå rakt igenom den.
Sorgens olika stadier följer krisens stadier. Först är det chock fasen, man fattar inte att det har hänt, man finns i ett slags känslomässigt vacuum, man kan även förneka att det har hänt. Sedan följer reaktionsfasen, det är då man fattar att det har hänt, man skriker, gråter, förbannar, rasar över att ha blivit lämnad. Alla tänkbara reaktioner kan komma och alla är ok. Det finns ingen logik i hur man reagerar när man befinner sig mitt i sorgen. Man kan gråta hejdlöst för att i nästa stund skratta så man gråter.
Sedan kommer bearbetningsfasen, då man så småningom börjar kunna tänka klart igen, då man ältar och funderar på hur det kunde hända och varför. Sist kommer den så kallade nyorienteringsfasen, då man börjar kunna hitta livet igen och försöka gå vidare.
Hur länge de här olika faserna tar kan man inte säga, det är olika för alla.
Nu är jag ingen psykolog så jag ska inte gå vidare in på krishantering utan hålla mej till mej själv och mina egna erfarenheter.
Varför vet jag då mycket om sorg? Jo för jag har under de senaste 10 åren mist min brorson, min syster, min pappa och mommo och förutom dem min moster, min farbror och min kusin. Ett tag kändes det som att alla bara dog runt mej. Det var begravningar hela tiden. Min pappa, min mommo och min kusin dog alla inom loppet av en månad! Det var för mycket helt enkelt.
Jag brukade tänka förr, innan allt det här hände, på människor som mist många nära, hur de egentligen klarar av det. Nu vet jag. Man lever en dag i taget. Vad annat kan man göra? Man lever, andas, gråter, skrattar, minns.
Förutom min egen sorg har jag deltagit i mina familjemedlemmars sorg, sett deras kamp från sidan. Alla har sin egen sorg att bära.
Därför vet jag nu en del om sorg.
Jag vet att alla är olika, alla vill inte tala om det, men alla borde. Jag vet att det hjälper att tala och gråta tillsammans. Jag vet att det är ok att skratta mellan tårarna och att ibland bli riktigt arg. Jag vet att man ibland behöver vara ensam och ibland tillsammans. Jag vet att sorgen tar sig många olika uttryck, den gör sig påmind när man minst anar. En sång, en doft, ett minne, en tröja.
Jag vet att man med tiden lär sig att man överlever, man vet att det någon gång kommer att kännas lättare, även om det känns avlägset.
Jag vet att man med tiden lär sig att man överlever, man vet att det någon gång kommer att kännas lättare, även om det känns avlägset.
Sorgen är så mycket mer än en människa som är borta. Det är en ny livssituation att förhålla sig till. Vem är jag nu? Om man levt ett långt liv tillsammans och plötsligt står ensam måste man plötsligt hitta sig själv igen och det är en process i sig som är smärtsam. Sorg kan ju gälla ett dödsfall, men även skilsmässa eller förlusten av ett jobb eller ett älskat husdjur. Man kan inte förringa känslan av sorg. Alla är vi olika och det tar olika lång tid för var och en att komma sig genom en sorgeprocess. Somliga kommer aldrig genom.
Många människor är så rädda för sorg och människor som sörjer.
Var inte det. Man måste inte säga några stora ord, det räcker med att man visar att man finns. När man ser människor som går åt andra hållet för att de inte vågar mötas, blir man ledsen. När man sörjer vill man inte ha medömkan, man vill ha medkänsla. Sorgen blir kanske inte mindre, men den är lättare att bära.
Ljus och kärlek
Lena
