"Nej", sa jag. "Jag vill inget veta"
"Jo, ett måste du veta", fortsatte Ylva-li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte mer höra bäckens melodi.
"Allrakäraste Syster", sa Ylva-li. "När Salikons rosor vissnar, då är jag död"
Ur "Allrakäraste syster" av Astrid Lindgren
Jag har en syster, men hon finns inte längre ibland oss. Jag kan inte längre höra hennes skratt eller hålla hennes hand, men ibland vet jag med säkerhet att hon är här hos mej ändå. Jag känner hennes närhet så tydligt.
Min syster var 13 år äldre än mej. Hon var mitt allt när jag växte upp, min stora idol. Jag älskade henne så innerligt. Jag grät mej till sömns när jag måste lämna henne. Hon flyttade nämligen till Sverige när jag var fyra år och jag träffade henne för sällan under de åren hon bodde där.
Hennes liv kantades tyvärr av sjukdom. Hon fick diabetes i 20 års åldern och sedan diagnos multipel skleros (MS) när hon var kring 30 år. Den sjukdomen gjorde henne till slut rullstolsburen och svårt funktionshindrad. Men det som till slut tog hennes liv var cancer. En aggressiv lungcancer som spridit sig till väldigt många organ, skelettet, levern och t.o.m. hjärtat. Det fanns ingenting läkarna kunde göra.
Att se en älskad människa kämpa med så svåra smärtor och sådan ångest som det innebar önskar jag ingen ska behöva uppleva.
Man kan omöjligt förbli den samma efter att man bevittnat det. Att maktlöst stå bredvid och se en människa man älskar tyna bort.
Och hur gör man när man vet att hon ska dö, när hon vet det, när vi båda vet att det är så? Våra samtal på sjukhuset kort innan hon gick bort glömmer jag aldrig. Ibland hade hon ganska klara tankar och ibland var hon helt inne i morfin dimmorna. Hennes tankar på hur hennes egen familj, mannen och barnen, skulle klara sig utan henne.
Hon var en annorlunda själ, min syster. De som kände henne vet att det är så. Hon var så stark och så envis! Hon var så otroligt intelligent, så klarsynt och så väldigt musikalisk, och hon kunde skriva som ingen annan! Hon gick alltid sin egen väg, på gott och på ont.
Idag är det fem år sedan hon gick över till andra sidan. Ibland är det så svårt att förstå att hon är borta och ibland känns det som en evighet sedan hon lämnade oss. Saknaden ligger som en blöt filt över mej.
Min syster Anja blev endast 47 år gammal. Hon lämnade ett stort hål i hjärtat när hon gick.
Per Aspera ad Astra - genom svårigheter mot stjärnorna
var vad hon brukade säga.
Hoppas att du har det bra där uppe bland stjärnorna
allra käraste syster.
Kram, Lena
Ja Du bästa Lena, att Anjas liv o levende var både fantastiskt o tragiskt är det ingen tvekan om. Anja blev inte bara ojust behandlad av livet självt, hon hade även oturen att "misshaga" några av de personer (tjänstemän/kvinnor) vars uppdrag är att vara de som skall hjälpa och stöda de som förlorat i lotteriet som kallas för "livet". Även 5 år efter Anjas alltför tidiga död, attackerar systemet henne fortfarande.... Vi, Jag, barnen och alla som var nära Anja saknar & sörjer henne fruktansvärt... Sorgen försvinner gradvis men saknaden får vi bära med oss till "döddagar", Jag fick i alla fall 26 år 9 månader och 12 dagar samman med Anja. Den tiden var nog för det mesta bra och tämligen lycklig....
SvaraRadera