Måndagen 26.9.16 började som en ganska vanlig måndag. Barnen for till skolan, jag gjorde mej klar för jobb. Erik hade tagit ledigt och skulle ut och fiska men före det tänkte han passa på och släppa Bosse till skogs en stund. Han skulle jaga rådjur. Jag råkade också ha ledigt men var på väg ut på äppelträdsbeskärning på f.m.
Plötsligt ringer Erik och säger att Bosse blivit sparkad av en älg! Jag hörde på hans röst att det var mycket allvarligt. Han bad mej komma med det samma. Han skulle bära ut honom ur skogen. Jag slängde mej i bilen och för att möta honom. Jag började omedelbart ringa veterinären ( fast jag körde bil!!) Det visade sig vara lättare sagt än gjort att få en veterinär att ta emot honom. Till slut fick vi tag i Veterinär Johanna Ögård i Malax. Eriks jaktkompis Björn hjälpte till med att få tag i en veterinär och hade kontaktat henne. Hon tog emot oss trots att hon egentligen hade fullt. Egentligen tog det kanske 15 minuter att få en veterinärtid men det kändes som en evighet. Resan från Maxmo till Malax var utan att överdriva fruktansvärd! Jag måste erkänna att jag höll på att svimma många gånger under resans lopp. Jag fick intala mej själv att det var hunden som var sjuk och inte jag. För sjuk det var han. Jag trodde inte att han skulle klara sig till Malax ens. Men det gjorde han och där fick han akut första hjälp. Hon konstaterade ganska snabbt att hon inte kunde hjälpa honom mera där, att han måste vidare för att få hjälp. Han hade åtminstone punkterad lunga och krossade revben. Hon ringde många samtal till olika sjukhus men till slut stod det ändå klart att vi måste åka till Tavastehus. Hon frågade om vi var beredda att åka så långt. Vi tittade på varandra några sekunder Erik och jag och vi visste båda att svaret var Ja. Det fanns inget annat alternativ.
Så Johanna ordnade med alla papper och såg till att allt var klart att åka dit. Vi lade Bosse i bilen och började åka. Droppflaskan hängde vi upp i fönstret. Resan dit gick ganska bra ändå, han hade fått mycket smärtstillande medicin samt lugnande så han låg ganska lugnt ner bredvid mej hela vägen dit. Utan Johanna och hennes kollegas insats och hjälp hade loppet varit kört, det är säkert.
På sjukhuset Evidensia i Hattula väntade man på oss när vi kom dit. Det var bara att gå direkt in i behandlingsrummet med honom. Han fick mera smärtstillande, lugnande och syre. Sedan tog de honom i CT röntgen för att se vad som gick att göra. Det var en nervös väntan innan vi till slut fick veta att det nog skulle gå att operera honom.
Kirurgen sade till oss att vi skulle åka hem och sedan komma tillbaka och hämta honom nästa dag. Hon skulle ringa genast efter operationen och berätta hur det gått. Så vi styrde hemåt igen. Fem timmar tar det att köra dit så det var en lång väg hem. Klockan var då 17 på kvällen, olyckan inträffade kl 9 på morgonen.
Kirurgen gjorde som hon lovat och ringde efter tre timmar. Så länge hade operationen tagit. Hon berättade att allt gått bra och att han nog borde bli återställd. Lyckan och lättnaden vi kände då visste inga gränser. Vi skulle vänta på besked nästa morgon om när vi skulle få hämta hem honom.
Beskedet som kom på morgonen därpå var att han inte kunde komma hem för han hade för ont så vi skulle vänta till nästa dag.
Erik och jag åkte till jobbet då istället men där hann vi inte vara så länge för plötsligt ringde de från sjukhuset igen och sa att han återhämtat sig nästan mirakulöst snabbt och nog kunde åka hem nu.
Så kl 16.30 styrde vi åter mot Hattula för att hämta hem vår vän. Vi kom fram kl 21.15. Efter en timmes väntan fick vi äntligen träffa honom. Vi kunde knappt tro våra ögon när han kom springande mot oss! Han var nog lite groggy, han hade så kraftiga smärtstillande mediciner på så han var inte riktigt sig själv. Men han levde ju och det var huvudsaken!
Så vi åkte hem och hemma var vi kl 03.30 på morgonen
Till all lycka har vi fantastiska arbetsgivare så vi kunde ta ledigt nästa dag.
Det var några riktigt tuffa dygn det där. Men jag skulle nog göra samma sak en gång till.
Det var nog värt det också för nu ser vi ju att lilla Bosse återhämtar sig och mår så mycket bättre.
Nu vänta fyra veckors vila för lilla Bosse. Matte har varit "hemma med sjuk hund" nu i några dagar.
Och så måste jag nämna all respons som vi fick på facebook och instagram! Det är helt makalöst! Tusen, tusen tack för alla vänliga ord och all omtanke som vi fått! Det finns hopp om mänskligheten!
Och tusen tack till vår kära familj som ställde upp utan någon som helst varsel! We are blessed!
Lena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar